I Sverige finns idag endast ett fåtal böcker om bipolär sjukdom.

Enligt min mening finns det bara EN bra bok om ämnet som verkligen ger den äkta och osminkade sanningen om hur det är att vara manodepressiv - eller Bipolär, som det numera kallas.

Manodepressivitet är en dödlig sjukdom, som är förenad med en väldigt hög dödlighet.
Hela 1500 människor som lider av denna sjukdom tar sitt liv varje år.

Den boken som beskriver sjukdomen så bra är Ann Heberleins
"Jag vill inte dö, jag villl bara inte leva"

Hon har skrivit en omskakande och begåvad bok om svårigheterna att leva det liv vi förväntas betrakta som en gåva.

"Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är ful och luktar illa och ska gömmas undan"

"De dagar min ångest och min livsleda är starkare än min kärleken till barnen måste någon annan träda in och vara min vilja, den där viljan att leva som tillfälligt lämnat mig."

"Oftast är det min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."

Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik. Hon är också verksam som debattör och skribent och gav 2008 ut den mycket uppmärksammade boken "Det va inte mitt fel", en bok om konsten att ta ansvar. Ann Heberlein lider sen tjugoårsåldern av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2 som tidigare kallades manodepressivitet.

"Heberleins styrka är att hon får oss att förstå"

Åsa Beckman i Dagens Nyheter


Jag rekomenderar denna boken starkt till alla som är intresserade av psykologi.
Jag ser upp till Ann Heberlein för hennes mod att skiva denna bok.

Om ett par år kommer det finnas två bra böcker om Bipolär sjukdom...
Och det är mitt namn som kommer stå under den bokens titel :)

Inom mej finns ett stort, svart gapande hål, ett hål av tomhet... ett hål jag så desperat försökt att fylla under alla dessa år...

"Tomhetens & Meningslöshetens Monster "- TMM - i det stora hålet av tomhet bor han...och vad jag än ger honom blir han aldrig nöjd...

TMM är en av de farligaste monstren du kan ha innom dej.... han kan rasera dig... få dej att göra saker du aldrig trodde du skulle kunna göra... han kan fördärva dig...
han kan äta, tugga o spotta ut dig...utan minsta betänkenhet.

Tomheten, det svarta hålet, TMM-monstret har troget följt mig genom åren...

Man utveckalar en slags beroendepersonlighet...då man ständigt måste fylla det svarta hålet.

Man fyller det för att känna att man lever, för att slippa känna det ångestfyllda tomheten som värker i hjärtat.

Frostat glas mot svarta fönster.
Frusna tårar droppar på schackrutigt marmorgolv.

Bräckliga vingar... krossade illussioner och lätta andetag.
Rör mig inte nu - för då går jag sönder och delas mitt itu.

Vi har dom alla inom oss... dom håller fast oss, trycker ner oss, hindrar oss från att vara vårt bästa Jag...

Våra inre Demoner och Rädslor...

Dom finns där inne...väsandes och krypandes under skinnet på oss...

Den elaka rösten... som trycker ner dig... som vill göra dig osäker... det är inte din röst... det är Demonen och det Självdestruktiva Monstret som talar till dig...
Det är Rädslan som begränsar oss.. som inte låter oss nå vår fulla kapacitet.

Nu har jag bestämmt mig för att ta upp kampen mot mina demoner och rädslor!!

Mina Rädslor:

1) Att jag inte duger eller räcker till.

2) Att göra folk besvikna.

3) Att jag inte är en tillräckligt bra människa.

4) Att det alltid kommer finnas någon som är smartare, snyggare och roligare än mej.

5) Att jag inte är tillräckligt rolig och intressant och unik. Att jag är tråkig under de perioder jag är deprimerad.

6) Att jag kommer åldras, få rynkor och inte va lika attraktiv längre.

7) Att jag inte har så mycket mer att erbjuda än mitt utseende, vilket inte kommer
vara för evigt :(

8) Att mina nära och kära ska dö ifrån mig... jag vill dö först.

9) Att mina hund-bebisar ska dö ifrån mig :(

10) Att jag ska få någon hemsk sjukdom, är hypokondrisk och tror ständigt att jag har cancer, hjärtumör och en hel del andra hemska sjukdomar.

11) Att jag aldrig kommer att ha ett stabilt liv pga min sjukdom.

12) Att min partner, vänner o familj ska tröttna på mig och mina psykiska problem.

13) Social Fobi, Sprut Fobi



Det kommer mera... :) fyller på efterhand för nu e min hjärna seg...


Ni som läser min blogg får gärna göra era egna listor på era rädslor...
För när man sagt dom högt är dom lite lite mindre läskiga...


Så dela med dej!! Vilka är dina största rädslor?


önskar alla en lugn o skön natt utan besök av demonerna i era drömmar <3

Ligger i sängen med mina små hund-änglar tätt intill mej <3

Regnet smattrar mot fönstret... och jag känner mej ovanligt lugn och trygg.

Är så tacksam för de dagar då jag sliper den malande ångesten... dom dagarna känns som en gåva från ovan.

Har tagit min nattmedicin, 1 lamictal, 1 Invega, 2 propavan och 2 zopiklon.

Tur att jag har den lilla dosetten som håller reda på alla färg-glada små piller åt mig :)

Idag har vart en bra dag, inget speciellt har hänt. Den har bara varit ångestfri, lugn och trygg.

Jag behöver mycket trygghet. Inte som när jag va yngre.... ständigt hypoman, stutsandes på Rave-partys och efterfester som varade 3 dygn i sträck....med diverse droger i kroppen.

Känner mig harmonisk och lugn...det var längesen sist. Gårdagens tomhet, meningslöshet och förvirring är borta. Jag tror att det är min nya medicin Invega, som fått mitt sinne så lugnt.

Har mycket lättare att fokusera och koncentrera mig nu. Känner mig mer lugn och balanserad.

Bruset och det ständiga tankeflödet, malandet och ältandet har dämpats.

Tror Invega is my drug :)

Ska inte säga hej förän jag hoppat över bäcken, för jag har provat många mediciner som jag reagerade bra på till en början men ganska snart så har effekten avtagit och jag har blivit immun mot dom på något konstigt vis.

Hjärnans kemi är som universum...finns mycket vi ännu inte vet.

Kärlek till alla där ute, stora som små, friska som sjuka <3

I väntan på något, men jag vet inte vad....
Hoppas på något, men jag vet inte vad....
Söker något, men jag vet inte vad....

Ge mej ett tecken, ge mig en tro...
Ge mej något jag skulle kunna offra mitt liv för...

Går i en grå meningslös dimma...
I väntan på något, men jag vet inte vad...

Räck mej en karta, ge mig en gammal kompass.

Visa mej vägen... för jag är vilse i en öken men tusen sandkorn.

Ge mig en eld, en brinnande stjärna som lyser upp min steniga väg.

Tag bort detta brus... ge mig en glasklar sjö med ett djup som är Sant.

Ge mig en uppgift... värd att dö för.

Ge mig Styrka... ge mig Hopp.