En Manodepressiv Flickas Bekännelser

torsdag 21 januari 2010

Klockan är 04.00 och endast Psykot är vaket :)

Har tagit mina imsomningstabletter Propavan, har svalt mina sömnpiller Imovane...
men kan inte komma till ro.

Har en fruktansvärd ångest som gnager i mig som en elak liten iller med sylvassa små tänder. En stor klump i halsen gör det svårt att svälja och andas.... känns som jag sakta kvävs... en oro kryper under mitt skinn, som små insikter under huden....hjärnan går på högvarv, tankar flaxar förbi allt för snabbt för att mitt medvetande ska kunna fånga dom.
Hjärnan är som en gammal halvtrasig transistorradio som sänder från fel frekvens, flera radiostationer sänder samtidigt och allt mixas till ett brusigt grötigt sorlande.

Man kanske skulle orka sig upp från sängen, hoppa bort till köket på mina kryckor som Halta Lotta och ta sig en Stesolid eller två...

Fast jag orkar nog inte... ångesten gör mig handlingförlamad så jag fortsätter väl att ligga i sängen som en skrämd liten mus :)

Dessutom är Stesolid otroligt beroendeframkallande, så dom tar jag helst bara vid akutfall , så som panikångestattacker där jag hyperventilerar, inte kan andas, får hjärtklappning, skakar och gråter hejdlöst.

Hade ett fint samtal med min älskade själs-syster Sanna inatt.
Vi talade om hur mycket skit man har inom sig, som ligger där och förpestar ens inre.
Alla gamla saker man inte bearbetat...alla undertryckta känslor och känslomässiga blockeringar.

Jag känner verkligen att jag behöver rensa mig, förlåta mig själv för mina synder, slänga ut allt gammalt och infekterat från mitt inre och som fågeln fenix stiga ur askan till en ny nivå av medvetenhet.

måndag 18 januari 2010

Livet är så skört...så jävla skört.



Man tar allt för mycket här i livet för givet...att få vara lycklig, att få vara frisk, att ha en varm säng att krypa ner i när mörkret faller på, att ha friheten att välja vad man vill äta varje dag, att ha lyxen att kunna boka en sista minuten resa och bara dra från allt, ta en paus... och sist men absolut inte minst att vi har en så fantastisk och trogen följeslagare -vår kropp-som lyder oss och ger oss en enorm känsla av frihet.



Att kunna andas, gå, springa och dansa tar vi förgivet varje dag.

Tills den dagen då något händer... och då står man där och glor och fattar ingenting

-va? vadå? -kan jag inte gå nu....??? -men näää det kan ju inte va möjligt... det är sånt som
händer andra ju !!!

Men se där hade jag fel - det hände mig också.

På julafton ( detta fenomen som envisas att dyka upp år efter år vilket jag tycker är jobbigt, ångestframkallande och helt onödigt att fira om man inte har barn hemma som fortfarande tror på tomten) ja på självaste julafton (som om det inte var straff nog att överleva den dagen ) så hade jag oturen att halka, ramla och bryta benet.

Så nu sitter jag här med gipsat ben och tänker på att jag skulle kunna ge allt jag äger och har för att kunna få gå en lång promenad med mina älskade fyrfotade änglar :)

Känner mig så fruktansvärt instängt och frustrerad över att inte kunna röra på mig.
Är så van att promenera bort ångesten... träna bort frustrationerna....så nu är jag fruktansvärt rastlös.

Men det är nog en läxa för mej - lära mig sitta still, ha tålamod och fokusera min energi på något annan än fysiska aktiviteter.

Så var glad för varje dag du får vara frisk. Njut av att dina ben kan ta dig vart än du önskar.

För livet är så skört... så jävla skört.