När jag var liten flicka med ett huvud prytt av stora, blonda korkskruvar betraktade jag världen med stora, djupa blå-gröna ögon... studerande och analyserande... alltid en bit ifrån...
Nu är jag en stor flicka med stora gröna ögon och mörkbruna lockar som smeker mina axlar...
studerande och anlyserande... alltid en bit ifrån...
Livet är en teater där alla spelar sin givna roll. Vissa är mitt i smeten där det kokar som mest. Dom är hungriga på livet, fyllda med en enorm livsglädje slurpar dom girigt i sig av livets ostron. Andra försiktigare och lite lugnare figurer står en bit bort och vaggas in i vardagslunken med sina rutiner och finner sin trygghet i det.
Vissa är vilsna själar... som står vid sidan av livets teater...studerar, analyserar och funderar.
Där var jag, en vilsen själ utan någon fast punkt ... utanför teatern, utanför livet... som en åskådare som både förundras och avundas människors livslust, engagemang, girighet, passion, drömmar och mål. Allt det som gör oss till människor.
I snart 30 år har jag varit en åskådare. Visst har jag spontant hoppat på en massa saker, projekt, relationer...allt i hopp om att jag ska bli hooked, börja brinna för något. Åren mellan 19 och 23 levde jag ett väldigt vilt liv, med ett ständigt festande, droger, promiskuöst sexliv och allmänt självdestruktivt beteende. Då hade jag inte heller fått min diagnos så jag var ständigt hymonan på gränsen till manisk. Men efter ett tag inser jag att jag bara lurar mig själv med mina fåfängda försök att få vara med i livet, att få en roll att spela i den stora teatern, att slippa stå utanför och titta på...
Men då kommer den smygande...känslan av total meningslöshet. En mäktig känsla tar över hela mitt väsen och varje cell i min kropp skriker : "Detta är gammalt, detta är blasse... du har redan gjort det tusen gånger om."
Jag är en gammal själ och då är det svårt att vara entusiastisk över livets petitesser. Det glädjer mig att min själ är gammal för väldigt snart kommer jag slippa att återfödas men samtidigt är det lite ledsamt att i detta liv inte riktigt kunna vara med och leka med dom andra barnen.
Självklart beror detta utanförskap som jag känner inte bara på att min själ är på god väg mot Nirvana utan även min personlighet i sig. Jag är lite av en enstöring, som gillar att betrakta livet från sitt lilla bo. Jag har svårt att koppla med de flesta människor för vi råkar befinner oss i olika dimensioner Finns en fåtal människor som jag kopplat med under en period av mitt liv... och så finns dom som jag fortfarande kopplar med och det är jag tacksam för.
Det underliga är dock att många människor tycker att dom kopplar med mig fast det inte är ömsesidigt. Så det blir en envägskommunikation där dom känner att dom får ett utbyte av att ha en relation med mig men där jag inte upplever samma sak. Sådana relationer hade jag mycket när jag var yngre, jag gav och gav men fick inget tillbaks. Efter 10 år så har jag insett att jag inte klarar av det sortens relationer längre. Då jag var yngre älskade jag att ge av mig själv, att ge kärlek, att försöka rädda alla olyckliga själar i världen. Men har nu insett att jag kan inte rädda någon, det är endast vi själva som har nyckeln till vår egen lycka. Och du kan aldrig gå in i en annan människas liv och ändra deras öde.
Så nu, efter snart 30 år på jorden har jag accepterat att jag är som jag är. Jag mår inte längre dåligt av att stå vid sidan av. Av att jag inte vill resa jorden runt, att jag inte blir alldeles till mig av märkeskläder, lyx och flärd, att jag inte vill skapa en karriär, att jag inte vill ha barn, att jag inte vill armbåga mig fram och slåss för att få den största delen av kakan.
Nu är min uppgift att jobba med mig själv, att lära känna mig själv på djupet, att våga vara jag och bli den bästa Severina jag någonsin kan bli. Att fokusera innåt och hitta min egen lycka. Och jag är på god väg...
