Varje dag är en kamp...varje dag är den samma som gårdagen....varje dag är depressionen och ångesten mina trogna följeslagare.

Har nu varit deprimerad i snart 3 månader. Sommaren har alltid varit den årstid då jag mått som bäst. Men nu har allting vänds upp och ner i min lilla manodepressiva värld.

Hoppas att hösten kommer att bli min må -bra period...annars kommer jag bli kroniskt deprimerad året om.

Gud, vilken skrämmande tanke...

Det sista jag tänker när jag ligger i mörkret i min ensamhet med den outröttliga ångestens eviga pickande är :

"Gode Gud låt mig få somna in, låt mig få sova för evigt, låt mina ögonlock förbli tunga då dagen gryr."

Men så vaknar jag nästa morgon och allt börjar om igen... denna helvetiska karusell av ångest, tårar, menlöshet och sorg i mitt hjärta.