Ett tomt vitt blad....några svarta små bokstäver...kan bli något ur intet, kan bli intet...kan bli.

En känsla av tomhet...en känsla av saknad... av något... ett något som så väl döljer sig ifrån mig.

En känsla av vemod och melankoli...en längtan efter att ingå i något.
Något större... som betyder något mera än att överleva.

Svävar runt i kosmos...en vilsen liten sak.
Letar efter Det...som ska få mig att vakna ur min dvala.

Få mig att brinna, få mig att leva, få mig att känna mera.

Lever för kärleken, för det vackra och rena.
För dom jag älskar, för konsten och skönheten som finns.

För att man är en unik... en liten pusselbit.

Men jag vill hitta min plats... svävat planlöst omkring har jag nu gjort i många år.

Känner av så mycket....alla energier går rakt igenom min kropp.
Svårt att fokusera när andras energier sköljer över en...

Var på apoteket en dag och in kommer en kille. Vi får ögonkontakt och jag vet redan att han är en skadad själ. Vi sitter bredvid varandra med våra nummerlappar. Känner hans ångest gå rakt igenom mig. Det blir hans tur. Strax därefter plingar mitt nummer till. Vi står vid varsin kassa. Han sneglar mot mitt håll och innan han säger vad han ska ha hör jag en röst i mitt huvud som säger: stesolid och zopiklon, tack. En sekund efter upprepar han med mörk röst: stesolid och zopiklon, tack. Jag sneglar mot honom. Han ler ett snett litet leende och jag ler tillbaks. Han tar på sig sina stora lurar, drar ner kepsen och tar sin lilla rosa apotekspåse och går sin väg.