En Manodepressiv Flickas Bekännelser

fredag 16 juli 2010


Varje dag är en kamp...varje dag är den samma som gårdagen....varje dag är depressionen och ångesten mina trogna följeslagare.


Har nu varit deprimerad i snart 3 månader. Sommaren har alltid varit den årstid då jag mått som bäst. Men nu har allting vänds upp och ner i min lilla manodepressiva värld.

Hoppas att hösten kommer att bli min må -bra period...annars kommer jag bli kroniskt deprimerad året om.

Gud, vilken skrämmande tanke...


Det sista jag tänker när jag ligger i mörkret i min ensamhet med den outröttliga ångestens eviga pickande är :
"Gode Gud låt mig få somna in, låt mig få sova för evigt, låt mina ögonlock förbli tunga då dagen gryr."


Men så vaknar jag nästa morgon och allt börjar om igen... denna helvetiska karusell av ångest, tårar, menlöshet och sorg i mitt hjärta.

Etiketter:

lördag 17 april 2010

Ett tomt vitt blad....några svarta små bokstäver...kan bli något ur intet, kan bli intet...kan bli.

En känsla av tomhet...en känsla av saknad... av något... ett något som så väl döljer sig ifrån mig.

En känsla av vemod och melankoli...en längtan efter att ingå i något.
Något större... som betyder något mera än att överleva.

Svävar runt i kosmos...en vilsen liten sak.
Letar efter Det...som ska få mig att vakna ur min dvala.

Få mig att brinna, få mig att leva, få mig att känna mera.

Lever för kärleken, för det vackra och rena.
För dom jag älskar, för konsten och skönheten som finns.

För att man är en unik... en liten pusselbit.

Men jag vill hitta min plats... svävat planlöst omkring har jag nu gjort i många år.

Känner av så mycket....alla energier går rakt igenom min kropp.
Svårt att fokusera när andras energier sköljer över en...

Var på apoteket en dag och in kommer en kille. Vi får ögonkontakt och jag vet redan att han är en skadad själ. Vi sitter bredvid varandra med våra nummerlappar. Känner hans ångest gå rakt igenom mig. Det blir hans tur. Strax därefter plingar mitt nummer till. Vi står vid varsin kassa. Han sneglar mot mitt håll och innan han säger vad han ska ha hör jag en röst i mitt huvud som säger: stesolid och zopiklon, tack. En sekund efter upprepar han med mörk röst: stesolid och zopiklon, tack. Jag sneglar mot honom. Han ler ett snett litet leende och jag ler tillbaks. Han tar på sig sina stora lurar, drar ner kepsen och tar sin lilla rosa apotekspåse och går sin väg.

torsdag 15 april 2010







Prick klockan 05.00 brukar jag vakna nuförtiden... känns lite sådär :/ för en lat katt som mej som annars älskar att sova... :) 05.00 känns inte som morgon.... det är ju banne mej fortfarande natt då.... alla fall i min värld :)

Sen så är det ju min nya medicin Abilify som spökar...och ger mig dessa sömnstörningar. Men den funkar jättebra som stämmningsstabiliserare och jag mår bra på 10 mg Abilify så då är det väl värt att offra några timmars beautysleep :)

Nu dom senaste dagarna då det varit så underbart väder, har jag & PimPim legat på balkongen och lapat sol varje dag. Solljus funkar lika bra som Prozac på mej!!
Önskar att jag i framtiden kommer får leva i ett lands med fler soltimmar än Sverige. För på så sätt skulle jag ju slippa mina långa höst och vinter depressioner.
Gud va skönt det hade vart!!

Arividerci Prozac -Hello Sunshine !!!

Idag har jag haft en lugn och skön dag, känner hur hypomanin börjar släppa...
Tog en promenad med Pim til Euro Cash och hämtade ut mina nya Ray Ban`s.

Im in Love:)) Så jäkla snygga och ett riktigt fynd!! Budade hem dom från Tradera för 680 spänn (nypris: 1700 kr) så jag gjorde ett riktigt kap där kände jag :)

På kvällen firade jag och PimPim mina nya glajjer med glass till mig och Ceasar till lilla Pim.
Nöjda och belåtna gosade vi ner oss i sängen. Då ringde min älskade vän Sanna och vi diskuterade livets djupa frågor i nån timme eller två ;)


Imorgon blir det stek på balkongen och sen träning.

Love N`Light 2 Ya All



måndag 12 april 2010

I fedags hade jag panik! Hade knappt sovit något under en veckas tid och kände hur jag började varva upp mer och mer. Ringde till min psykiatriker och sa att hon bara måste ge mej nåt som sänker mej så att jag inte blir helt manisk med risk för en ny psykos.

Det har jag haft en gång i mitt liv, år 2003 och då var jag inlagd med tvångsvård i en månad. Och det är inget jag vill uppleva igen, inte för att det var så hemskt att vara inlagd på psyk, för där träffade jag ju en massa skojiga människor och fick nya kompisar (alla var mina vänner, jag älskade hela världen och hela världen älskade mej :D ) Jag hade en "happy psykos" som jag kallar det.

Jag var som Alice i Underlandet och hade fått i uppgift att rädda världen från jordens undergång :)) En rätt tung uppgift att axla må jag säga :)
Men sen finns det dom som får en "mörk psykos" där dom ser och upplever fruktansvärda saker. En psykos är som att du går igenom spegeln, till ett parallelt universum som alltid finns där men som det inte är meningen att vi ska gå in i. Som en förtrollad värld som existerar vid sidan av vår. Och visst kan det vara lockande att vilja gå tillbaka dit, att bli lilla Alice och få uppleva allt det magiska som finns bakom spegeln men priset man får betala är för högt. Depressionen kommer som ett brev på posten direkt efter att man landat. Och det värsta av allt är att det tar ca 3 år för hjärnan att återhämta sig från en psykos...

Så jag fick order om att höja min medicin (abilify) från 10 mg till 15 mg. Herre jävlar vad det slog!! En hel dag låg jag som förlamad i sängen, det var som ett starkt gift hade spridigt sig i mitt blod. Jag kunde knappt röra mig, mina läppar och tunga svullnade upp och jag kunde knappt få fram ett ord. Först framåt kvällen började min kropp få liv igen... Fy fan vilken hemsk reaktion jag fick på den höjningen alltså, som en grönsak på heroin. Nu vägrar jag att ta 15 mg Abilify, min kära psykolog får hitta på nåt annat för att sänka mig... Inatt sov jag 4 timmar :/ Och det fast jag tagit dubbla doser av både propavan, zopiklon och sobril...

Och nu är jag skitpigg...not good at all. Sömnen är vårt vapen mot manin men att ta hästdoser av en medicin som gör mej helt förlamad och halv lobotomerad tackar jag vänligt men bestämmt nej till!!

HYPOMAN NÄST INTILL MANISK!!!

Härligt, härligt men farligt,farligt...en klyscha som stämmer allt för väl in på gränslandet hypoman / manisk och psykotisk.

Gränsen är så tunn...man flyter med för man mår så bra,allt är underbart man älskar allt och alla och man är kär i hela världen <3

Man vill ta hoppsasteg och sjunga Idas Sommarvisa, spida glädjen som bubblar i hjärtat, strö glitter över världen och ta alla ledsna människor i famn och ge dem tröst.

Man behöver ingen mat, ingen sömn man bara glider på euforins ljuvliga våg...

Världen snurrar, man är överlycklig, solen skiner och som nästan varje vår blir jag hypoman.

Men till slut kommer den mörka sidan fram då du inte sovit på en vecka, börjar känna dig psykotisk, börjar få hallisar...när ångesten börjar gnaga i dej, när glädjen och upprymdheten börjat klinga av... när allt går för fort...när karusellen börjar snurrar alltför fort, är jag rädd att jag kommer ramla av.

Måste hålla mej fast...griper desperat tag efter det sunda, det verkliga, det som ska hålla mig kvar på denna sidan... Får inte gå igenom spegeln igen... får inte fasta på andra sidan...



onsdag 31 mars 2010


Ett ljus sköljer över mig... ett lugn har hittat en liten stig, genom den snåriga skogen, ända fram till mitt hjärta.

Ett ljus strålar runt mig...jag finns inte här mer. Jag har rest iväg...tappat fotfästet...min kropp svävar ut i intet.... Den består av en miljard små partiklar... jag smälter samman med jorden, med vattnet med luften och med kosmos...smälter samman med alla levande ting.

Jag finns i dej och du finns i mig. Vi hör alla samman, för rädslan jag ser i dina ögon finns i mitt hjärta. Och kärleken det omsluter oss alla ...som en omhändertagande Mamma Gås som tar oss under sina vingars beskydd och låter oss lugnt slumra till ro.

söndag 14 mars 2010


Idag har vart en bra dag :)

Var på föreläsning om psykisk ohälsa och det var min psykiatriker Ebba som föreläste. Hon va jättebra - personlig, varm och mänsklig. Sen så läste hon 2 av mina dikter, för jag har scenskräck och tycker det är skitjobbigt att tala inför folk. Det kändes konstigt att höra någon annan läsa ens dikter och lite genant för dom är ju så personliga. Men samtidigt kändes det bra för det blir ju dubbel glädje om jag delar med mig av min poesi till andra.

Sen så var det soligt och vackert väder så jag och Sara tog en fika . Vi hade inte träffats på länge så det var kul att babbla med henne. Börjar nu känna att jag har krafter att börja bli lite mer social igen, det känns väldigt skönt.

Mango & Pim Pim fick också en liten runda i solen. Mango älskar snö och hoppar i drivorna som värsta Bambi :D

En skön söndag utan ångest. För mig är det som en välsignelse från ovan...

lördag 27 februari 2010

"Bryt skam". Så heter Agneta Ekman Wingates uppmärksammade utställning som just nu visas på Strömstads Museum. En utställning i ord och bild som vill hjälpa till att bryta känslor, fördomar och skam som ofta följer med psykisk ohälsa. Tjugosju personer från Norra Bohuslän, varav flera från Strömstad, medverkar. De vill berätta om sin psykiska ohälsa. "Bryt Skam" visas i Strömstad till och med April. Utställningen kommer småningom mynna ut i en bok som Agneta Ekman Wingates och en journalist jobbar med. Psykiatriska Fonden bidrar med 50 000 kronor till bokprojektet. Med glädje konstaterar hon att regeringen i höst avsatte 24 miljoner kronor till ett attitydförändringsprojekt. Psykiska ohälsa ska bli lika accepterat som somatiska sjukdomar.