Livet är så skört...så jävla skört.



Man tar allt för mycket här i livet för givet...att få vara lycklig, att få vara frisk, att ha en varm säng att krypa ner i när mörkret faller på, att ha friheten att välja vad man vill äta varje dag, att ha lyxen att kunna boka en sista minuten resa och bara dra från allt, ta en paus... och sist men absolut inte minst att vi har en så fantastisk och trogen följeslagare -vår kropp-som lyder oss och ger oss en enorm känsla av frihet.



Att kunna andas, gå, springa och dansa tar vi förgivet varje dag.

Tills den dagen då något händer... och då står man där och glor och fattar ingenting

-va? vadå? -kan jag inte gå nu....??? -men näää det kan ju inte va möjligt... det är sånt som
händer andra ju !!!

Men se där hade jag fel - det hände mig också.

På julafton ( detta fenomen som envisas att dyka upp år efter år vilket jag tycker är jobbigt, ångestframkallande och helt onödigt att fira om man inte har barn hemma som fortfarande tror på tomten) ja på självaste julafton (som om det inte var straff nog att överleva den dagen ) så hade jag oturen att halka, ramla och bryta benet.

Så nu sitter jag här med gipsat ben och tänker på att jag skulle kunna ge allt jag äger och har för att kunna få gå en lång promenad med mina älskade fyrfotade änglar :)

Känner mig så fruktansvärt instängt och frustrerad över att inte kunna röra på mig.
Är så van att promenera bort ångesten... träna bort frustrationerna....så nu är jag fruktansvärt rastlös.

Men det är nog en läxa för mej - lära mig sitta still, ha tålamod och fokusera min energi på något annan än fysiska aktiviteter.

Så var glad för varje dag du får vara frisk. Njut av att dina ben kan ta dig vart än du önskar.

För livet är så skört... så jävla skört.