Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld
All den hårda fiendskapen
var min sköld

Jag har sett de torra fröna
gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös
Jag vill möta livets makter
vapenlös

"Jag vill möta "
Av: Karin Boye


Kl är 02.00, allt är tyst och stilla... natten, fullmånen, Karin Boye och jag vakar över världen.

Ikväll var kvällen då jag skulle vända rätt på dygnet....låg i sängen, blundade och tänkte vackra tankar...
änglar och älvor, konfetti och såpbubblor och regnbågar...
Tänkte på den kosmiska kärleken - som vi alla är en del av... alltid, även när vi känner oss små och övergivna... ensammast i hela universum...

Men ångestens klor var snabba...dom borrade sig in i hjärtat och vägrade släppa taget.
Gick ut på balkongen för några djupa andetag av friskt syre... och där var hon....
La Luna !!

Hon som har makten över ebb och flod, hon styr vattnet i min kropp och påverkar mig så starkt, som bara hon kan.

Då hon är som starkast kommer en fruktansvärt stark ångest, likt en tsunami-våg och sköljer över mig... panik -känslor... katastrof-känslor...något ont och kusligt ligger i luften och lurar...

Andra gånger förvandlas jag till en Lunatic - rastlös, crazy och näst in till Hypoman...

Tassade sedan vidare till köket... 2 vackra Mangon ligger på bordet och nästan ber om att få bli förevigade i ett stilleben... imorgon, kanske imorgon, viskar jag till dem.
Imorgon kanske jag kommer föreviga er i en enkel liten tavla.

Öppnar skåpet där mina Stesolid ligger... dom lindrar min ångest när den är som värst...

Sväljer 2 st, tänder ett stearinljus och kryper ihop med en filt som luktar hund i ett hörn på den gamla kökssoffan...