Idag känner jag mej röd...lite uppvarvad och småskruvad med en underliggande aggressions känsla. Misstänker att helgens lilla "Gå -i - ide -period" kan ha nåt med det att göra.

Den här helgen har gått i Den Stora Björnens Tecken. I perioder blir jag som en liten björn som går i ide.



Hjärnan är trött... den vill inte va med, kroppen är tung och musklerna nästan paralyserade.

På lördagen sov jag i 14 timmar och på söndagen slog jag rekordet - 18 timmars sömn....

Kan va ett tecken på att hjärnan behöver vila från den depression jag hade förra månaden. För under en depression arbetar hjärnan på högvarv för att kunna hantera alla känslostormar, all ångest och negativa känslor som uppfyller hela ens väsen.



Nu är det måndag morgon, kl är 06.00 - förjävligt tycker vissa som ska masa sej upp ur den varma sängen, ta sig ut i kylan och åka iväg till jobb eller skola.

Dom suckar och muttrar lite över att helgen går så fort och konstaterar lite smådeppigt att de vaknat upp till ännu en mörk och tråkig måndagsmorgon.



Men så fort de kommit till det gemytliga fika rummet, tagit sej en värmande kopp kaffe eller thè, snackat lite med kollegorna och småskvallrat om vem som gjort bort sig mest i helgen på O2 eller The Cod ( eller Cödden som lokalbefolkningen här kallar den ). Efter en stunds kallprat om pajen dom lagat i helgen och vem som egentligen är det pinsammaste bonden i "Bonde söker Fru", så börjar måndagsångesten släppa. En skön känsla av bekräftelse, gemenskap... samt en fin känsla av samhörighet sprids i deras hjärtan.





Och det är verkligen vackert, vi människor är ju flockdjur. Jag blir alltid lycklig när ser människor som är genuint lyckliga över att vara en del av den mänskliga flocken.

Fast dom är oftast helt ovetande om sin lycka, dom filosoferar inte runt frågan " Varför är jag ett Flockdjur" - dom bara ÄR !!



Och så finns vi andra... som lever lite inkognito... som inte känner den gemenskapen... som inte trivs i människoflocken. Som är ensamvargar. Vi anses ofta som mystiska, underliga figurer som håller på med diverse skumma saker. Och det går ju inte att förneka , det ligger en dos av sanning i dessa fördomar :)



Ibland saknar jag den gemenskapen som flock - människorna har... som enströring känner jag min ofta ensam och isolerad från omvärlden. Och det beror ju delvis på min manodepressivitet men även min karaktär. Då jag var en liten flicka deltog jag inte i barnens lekar, jag stod vid sidan av och betraktade dom. Och jag trivdes med det, tyckte det va spännande att studera deras lekar och beteende...



Nu är kl strax 07.00 och då vissa av er sömndrucket mumlar något och trycker på den älskade snooze knappen har jag inte ens gått och lagt mej. Natten är min vän, när dagen är förbi när alla gått ner i varv efter en lång dag och sover sött... då är jag och Natten uppe och vakar över världen. Finns inga störande moment, inga oljud, allt är lugnt och stilla. Då finns plats för mig och mina tankar, min själ får ro och jag känner mig stillsamt lycklig.



Denna natt -lyx kan jag bara unna mig tack vare att jag är sjukskriven. Då jag för en stund sen tittade på kalendern i köket, där jag försöker skriva upp viktiga tider som jag absolut inte får missa, fick jag en smärre chock - shit, det va idag kl 14.00 som jag hade tid hos min Psykiatriker !!!



Och jag som var helt övertygad att det var på tisdag. Bara ett av alla små exempel på hur disträ, förvirrad och verkligetsfrånvarande jag kan va.



Och det är ett viktigt möte idag, för vi ska utvärdera hur min senaste medicin, Invega, som jag nu ätit i drygt 3 veckor har fungerat. Invega hör till gruppen neuroleptiska mediciner och är en förnyad variant av Risperdal. Den har gett mycket goda resultat på patienter i USA, men i Sverige är det helt ny. Så jag får åter igen va en liten försökskanin :) Men det är ok, börjar bli van efter alla mediciner ( vissa med riktigt hemska biverkningar ) som jag provat sen 2003 då jag fick min diagnos bekräftad.



Invega visade sig vara en riktigt bra medicin för mig! Biverkningarna bestod i bla muskelkramper i armar och ben, kramper och domnader i käkar och läppar, sluddrigt tal samt hjärtklappningar. Dessa gick över relativt fort, efter ca 2-3 veckor. Men på bara 1 mån har Invega tagit mig upp från en ganska djup depression, där jag låg i sängen hela dagarna, hade extremt mycket ångest på dagarna och drogade ner mig med diverse piller för att det gjorde så ont i själen. Samtidigt som hjärtat kändes som att det skulle spricka av sorg. Jag isolerade mig totalt från omvärlden, gick inte utanför dörren på 2 veckor och grät mig till sömns varje kväll. Sista jag gjorde varje natt innan jag somnade var att be till Gud.

Snälla, snälla Gud, jag ber dig låt mig somna in och aldrig mera vakna, låt mig få dö i sömnen för jag vill inte vakna upp till ännu en fasansfull dag.

Det kallas för passiv dödslängtan, säger min psykiatriker.