En Manodepressiv Flickas Bekännelser

2010-07-16T00:14:00.005+01:00

Varje dag är en kamp...varje dag är den samma som gårdagen....varje dag är depressionen och ångesten mina trogna följeslagare.

Har nu varit deprimerad i snart 3 månader. Sommaren har alltid varit den årstid då jag mått som bäst. Men nu har allting vänds upp och ner i min lilla manodepressiva värld.

Hoppas att hösten kommer att bli min må -bra period...annars kommer jag bli kroniskt deprimerad året om.

Gud, vilken skrämmande tanke...

Det sista jag tänker när jag ligger i mörkret i min ensamhet med den outröttliga ångestens eviga pickande är :

"Gode Gud låt mig få somna in, låt mig få sova för evigt, låt mina ögonlock förbli tunga då dagen gryr."

Men så vaknar jag nästa morgon och allt börjar om igen... denna helvetiska karusell av ångest, tårar, menlöshet och sorg i mitt hjärta.

2010-04-17T23:36:00.003+01:00

Ett tomt vitt blad....några svarta små bokstäver...kan bli något ur intet, kan bli intet...kan bli.

En känsla av tomhet...en känsla av saknad... av något... ett något som så väl döljer sig ifrån mig.

En känsla av vemod och melankoli...en längtan efter att ingå i något.
Något större... som betyder något mera än att överleva.

Svävar runt i kosmos...en vilsen liten sak.
Letar efter Det...som ska få mig att vakna ur min dvala.

Få mig att brinna, få mig att leva, få mig att känna mera.

Lever för kärleken, för det vackra och rena.
För dom jag älskar, för konsten och skönheten som finns.

För att man är en unik... en liten pusselbit.

Men jag vill hitta min plats... svävat planlöst omkring har jag nu gjort i många år.

Känner av så mycket....alla energier går rakt igenom min kropp.
Svårt att fokusera när andras energier sköljer över en...

Var på apoteket en dag och in kommer en kille. Vi får ögonkontakt och jag vet redan att han är en skadad själ. Vi sitter bredvid varandra med våra nummerlappar. Känner hans ångest gå rakt igenom mig. Det blir hans tur. Strax därefter plingar mitt nummer till. Vi står vid varsin kassa. Han sneglar mot mitt håll och innan han säger vad han ska ha hör jag en röst i mitt huvud som säger: stesolid och zopiklon, tack. En sekund efter upprepar han med mörk röst: stesolid och zopiklon, tack. Jag sneglar mot honom. Han ler ett snett litet leende och jag ler tillbaks. Han tar på sig sina stora lurar, drar ner kepsen och tar sin lilla rosa apotekspåse och går sin väg.

2010-04-15T05:30:00.008+01:00

Prick klockan 05.00 brukar jag vakna nuförtiden... känns lite sådär :/ för en lat katt som mej som annars älskar att sova... :) 05.00 känns inte som morgon.... det är ju banne mej fortfarande natt då.... alla fall i min värld :)

Sen så är det ju min nya medicin Abilify som spökar...och ger mig dessa sömnstörningar. Men den funkar jättebra som stämmningsstabiliserare och jag mår bra på 10 mg Abilify så då är det väl värt att offra några timmars beautysleep :)

Nu dom senaste dagarna då det varit så underbart väder, har jag & PimPim legat på balkongen och lapat sol varje dag. Solljus funkar lika bra som Prozac på mej!!

Önskar att jag i framtiden kommer får leva i ett lands med fler soltimmar än Sverige. För på så sätt skulle jag ju slippa mina långa höst och vinter depressioner.

Gud va skönt det hade vart!!

Arividerci Prozac -Hello Sunshine !!!

Idag har jag haft en lugn och skön dag, känner hur hypomanin börjar släppa...

Tog en promenad med Pim til Euro Cash och hämtade ut mina nya Ray Ban`s.

Im in Love:)) Så jäkla snygga och ett riktigt fynd!! Budade hem dom från Tradera för 680 spänn (nypris: 1700 kr) så jag gjorde ett riktigt kap där kände jag :)

På kvällen firade jag och PimPim mina nya glajjer med glass till mig och Ceasar till lilla Pim.

Nöjda och belåtna gosade vi ner oss i sängen. Då ringde min älskade vän Sanna och vi diskuterade livets djupa frågor i nån timme eller två ;)

Imorgon blir det stek på balkongen och sen träning.

Love N`Light 2 Ya All

2010-04-12T05:53:00.006+01:00

I fedags hade jag panik! Hade knappt sovit något under en veckas tid och kände hur jag började varva upp mer och mer. Ringde till min psykiatriker och sa att hon bara måste ge mej nåt som sänker mej så att jag inte blir helt manisk med risk för en ny psykos.

Det har jag haft en gång i mitt liv, år 2003 och då var jag inlagd med tvångsvård i en månad. Och det är inget jag vill uppleva igen, inte för att det var så hemskt att vara inlagd på psyk, för där träffade jag ju en massa skojiga människor och fick nya kompisar (alla var mina vänner, jag älskade hela världen och hela världen älskade mej :D ) Jag hade en "happy psykos" som jag kallar det.

Jag var som Alice i Underlandet och hade fått i uppgift att rädda världen från jordens undergång :)) En rätt tung uppgift att axla må jag säga :)
Men sen finns det dom som får en "mörk psykos" där dom ser och upplever fruktansvärda saker. En psykos är som att du går igenom spegeln, till ett parallelt universum som alltid finns där men som det inte är meningen att vi ska gå in i. Som en förtrollad värld som existerar vid sidan av vår. Och visst kan det vara lockande att vilja gå tillbaka dit, att bli lilla Alice och få uppleva allt det magiska som finns bakom spegeln men priset man får betala är för högt. Depressionen kommer som ett brev på posten direkt efter att man landat. Och det värsta av allt är att det tar ca 3 år för hjärnan att återhämta sig från en psykos...

Så jag fick order om att höja min medicin (abilify) från 10 mg till 15 mg. Herre jävlar vad det slog!! En hel dag låg jag som förlamad i sängen, det var som ett starkt gift hade spridigt sig i mitt blod. Jag kunde knappt röra mig, mina läppar och tunga svullnade upp och jag kunde knappt få fram ett ord. Först framåt kvällen började min kropp få liv igen... Fy fan vilken hemsk reaktion jag fick på den höjningen alltså, som en grönsak på heroin. Nu vägrar jag att ta 15 mg Abilify, min kära psykolog får hitta på nåt annat för att sänka mig... Inatt sov jag 4 timmar :/ Och det fast jag tagit dubbla doser av både propavan, zopiklon och sobril...

Och nu är jag skitpigg...not good at all. Sömnen är vårt vapen mot manin men att ta hästdoser av en medicin som gör mej helt förlamad och halv lobotomerad tackar jag vänligt men bestämmt nej till!!

2010-04-12T00:06:00.004+01:00

HYPOMAN NÄST INTILL MANISK!!!

Härligt, härligt men farligt,farligt...en klyscha som stämmer allt för väl in på gränslandet hypoman / manisk och psykotisk.

Gränsen är så tunn...man flyter med för man mår så bra,allt är underbart man älskar allt och alla och man är kär i hela världen <3

Man vill ta hoppsasteg och sjunga Idas Sommarvisa, spida glädjen som bubblar i hjärtat, strö glitter över världen och ta alla ledsna människor i famn och ge dem tröst.

Man behöver ingen mat, ingen sömn man bara glider på euforins ljuvliga våg...

Världen snurrar, man är överlycklig, solen skiner och som nästan varje vår blir jag hypoman.

Men till slut kommer den mörka sidan fram då du inte sovit på en vecka, börjar känna dig psykotisk, börjar få hallisar...när ångesten börjar gnaga i dej, när glädjen och upprymdheten börjat klinga av... när allt går för fort...när karusellen börjar snurrar alltför fort, är jag rädd att jag kommer ramla av.

Måste hålla mej fast...griper desperat tag efter det sunda, det verkliga, det som ska hålla mig kvar på denna sidan... Får inte gå igenom spegeln igen... får inte fasta på andra sidan...

2010-03-31T02:43:00.004+01:00

Ett ljus sköljer över mig... ett lugn har hittat en liten stig, genom den snåriga skogen, ända fram till mitt hjärta.

Ett ljus strålar runt mig...jag finns inte här mer. Jag har rest iväg...tappat fotfästet...min kropp svävar ut i intet.... Den består av en miljard små partiklar... jag smälter samman med jorden, med vattnet med luften och med kosmos...smälter samman med alla levande ting.

Jag finns i dej och du finns i mig. Vi hör alla samman, för rädslan jag ser i dina ögon finns i mitt hjärta. Och kärleken det omsluter oss alla ...som en omhändertagande Mamma Gås som tar oss under sina vingars beskydd och låter oss lugnt slumra till ro.

2010-03-14T23:35:00.004Z

Idag har vart en bra dag :)

Var på föreläsning om psykisk ohälsa och det var min psykiatriker Ebba som föreläste. Hon va jättebra - personlig, varm och mänsklig. Sen så läste hon 2 av mina dikter, för jag har scenskräck och tycker det är skitjobbigt att tala inför folk. Det kändes konstigt att höra någon annan läsa ens dikter och lite genant för dom är ju så personliga. Men samtidigt kändes det bra för det blir ju dubbel glädje om jag delar med mig av min poesi till andra.

Sen så var det soligt och vackert väder så jag och Sara tog en fika . Vi hade inte träffats på länge så det var kul att babbla med henne. Börjar nu känna att jag har krafter att börja bli lite mer social igen, det känns väldigt skönt.

Mango & Pim Pim fick också en liten runda i solen. Mango älskar snö och hoppar i drivorna som värsta Bambi :D

En skön söndag utan ångest. För mig är det som en välsignelse från ovan...

2010-02-27T15:22:00.003Z

"Bryt skam". Så heter Agneta Ekman Wingates uppmärksammade utställning som just nu visas på Strömstads Museum. En utställning i ord och bild som vill hjälpa till att bryta känslor, fördomar och skam som ofta följer med psykisk ohälsa. Tjugosju personer från Norra Bohuslän, varav flera från Strömstad, medverkar. De vill berätta om sin psykiska ohälsa. "Bryt Skam" visas i Strömstad till och med April. Utställningen kommer småningom mynna ut i en bok som Agneta Ekman Wingates och en journalist jobbar med. Psykiatriska Fonden bidrar med 50 000 kronor till bokprojektet. Med glädje konstaterar hon att regeringen i höst avsatte 24 miljoner kronor till ett attitydförändringsprojekt. Psykiska ohälsa ska bli lika accepterat som somatiska sjukdomar.

2010-02-26T08:15:00.002Z

Nu har det gått nio dagar sen jag började med Abilify. Det har varit en helvetets vecka. De fysiska biverkningarna som ständig huvudvärk, trötthet och illamående var jobbiga. Men det värsta var att jag var konstant illamående och kräktes typ var och varannan dag.
Kände mig som en ynklig förgiftad råtta.

Fast de psykiska biverkningarna var ändå värst. Mycket kraftigare än jag upplevt med någon annan medicin. Kände mej tom, helt menlös, som i ett emotionellt vakum. Kände ingen glädje alls, det var som att jag befann mig i ett djupt hål där mina tankar bara ekade tillbaka till mig. Hade mycket ångest och var riktigt deprimerad under den här veckan.

Att jag fick ytterligare en biverkning, sömnstörningar, var den sista spiken i kistan. Sova var ju min tillflykt, det ända som räddade mig från ångesten, oron och de hemska meningslöshetskänslorna.

Hade nästan tappat hoppet för Abilify då en vän som går på den hade lugnat mig med att effekten kickade in snabbt, på bara 2-3 dagar.
Men idag så vaknade jag och kände mig nästan glad. På den nionde dagen kom den positiva effekten av Abilify till mig.

Hoppas det håller i sig och att jag med den här medicinen blir tillräckligt stabil för att kunna leva ett liv och inte bara sitta och vänta i ett hörn fylld med ångest på att jag någon gång ska kunna få vara med i leken vi kallar livet.

2010-02-12T03:24:00.005Z

Skit, skit, skit !!!!

Är så jävla ledsen, arg och frustrerad just nu :(

Torsdag morgon vaknade jag med en riktigt fet ångest.
Gick ut till badrummet för att väga mig (som en före detta anorektiker är det väldigt viktigt för mig att ha kolla på min vikt )
När jag konstaterade att jag gått upp ytterligare ett kg så började jag gråta och fick värsta ångest attacken.
På senaste tiden har jag sakta men säkert börjat gå upp i vikt. Tänkte inte så mycket på det då jag antog att det hörde ihop med bristen på motion i och med att jag har haft gips i 6 veckor.
Men jag har inte ätit mer än vanligt. Kanske lite Nutella och choklad innan den månatliga välsignelsen varit på besök :)
Men senaste 2 veckorna har jag haft ett extremt sötsug ( det e inte PMS-dags än ) och ett sjukt sug efter kolhydrater som bröd och pasta. Och så är hungrig HELA tiden. Jag blir inte mätt på en portion, men jag äter inte 2 för jag vill inte gå upp MER i vikt, så istället går jag runt och är grinig och hungrig.
Äter jag middag så är jag hungrig efter typ 1,5 timma!! Det e helt sjukt, inte normalt nånstans. Jag drömmer till om med om tårta, kakor och godis!! Något jag aldrig gjort innan.
Så jag började klura och kom fram till att allt detta måste bero på min nya medicin (invega) som jag ätit i ca 3 månader. Så jag började googla på den och kom såg till min förskräckelse att den hade samma verksamma ämne som Risperdal!!Invega ska va en förbättrad version av Risperdal med mindre biverkningar men tydligen har dom inte lyckats ta bort det värsta biverkningarna av dom alla - VIKTUPPGÅNG & ÖKAD APTIT !!!
Av Risperdal går typ alla upp i vikt, har hört skräckhistorier om folk som ökat med 30-40 kg och killar som fått bitch titts !!! Jävla skitmedicin. Ingen blir lyckligare av att vara överviktig liksom.
Så nu har jag slutat med den, vägrar ta ett piller till!!
Efter att jag lugnat mig efter våg-incidenten så ringde jag psyk och avbokade min KBT tid som jag hade på torsdag morgon. Klarade inte av att gå dit, skulle ändå bara sitta där och grina och ha ångest och då är man verkligen inte mottaglig för terapi.
Sen så sa jag till dom att jag mådde jättedåligt och behövde prata med min psykiatriker och dom skulle försöka (!?) ordna en telefontid till mig till på fredag. Jag har inte haft någon tid hos min psykiatriker på snart 3 månader. Hoppas hon ringer... måste berätta att jag slutat med Invega och be om en annan medicin.
Googlade runt, snackade med folk på Bipolärt Forum 24
och kom fram till att nästa medicin på listan att pröva kommer bli Abilify. Den har ingen viktuppgång som biverkning och det var många på forumet som hade blivit bättre av den.
Invega var ju så bra, trodde att jag hade hittat min dröm medicin, har aldrig mått så bra på någon medicin som just på Invega. Men jag kan inte vara tjock och lycklig.Tyvärr. Den ekvationen går inte ihop i mitt huvud.
Sov bort hela torsdagen... tog lite sömnpiller och stesolid för jag mådde så jävla dåligt.
Vaknade på natten och har fortfarande ångest...kan inte sova och klockan är nu 05.30 ;(
Nu ska jag lösa lite korsord, kanske hjälper om jag distraherar mig med nåt...

Egot & Kärnan

2010-02-08T16:44:00.004Z

När ditt Ego har släppt sitt hjärngrepp om din Själ - även bara så för en stund... så känner du hur du med varje andetag andas in Livet,Glädjen,Skönheten och Evigheten.

Din innersta Kärna, det rena och oskuldsfulla som är DU får lite mer plats då Egot dragit sig tillbaka just för denna stund.

Ta vara på det...för ju mer du öppnar upp desto närmare kommer du komma till din innersta Kärna - ljuset där vi alla kommer ifrån....alla vi ljusets barn. Sträva efter att hitta det barnet innom dej, det ljuset, den kärleken och magin du föddes med.

Kärnan är Du, Egot är sånt som vi fått lära oss på jorden av våra föräldrar, av skolan, av samhället, av vuxna människor som alla tappat kontakten med sin inre Kärna.

De hämmar barnen och låter inte deras Kärna få bekräftelse och de talar gång på gång om hur allt ska vara och hur lika alla vi ska vara... söta små barn, som ska va lika som bär och där ingen ska få sticka ut.

Så låt ingen få släcka ditt ljus, låt ingen hämma din innersta Kärna från att gro..

2010-02-08T08:12:00.004Z

Imorgon bär det av till NÄL - Operation Gips Off - äntligen!!!
Har varit så frustrerande att bara sitta still, inte kunna gå promenader med mina vovvar i det vackra snölandskapet och inte kunna träna, vilket har vart värst, för jag blir så fruktansvärt rastlös och frustrerad då jag inte får röra på mig.
Ett stor tack till min kära mamma Sveza som har hjälpt mig under de senaste 6 veckorna. Tack Mamma Du Är Bäst!!! <3
Sen på torsdag så ska jag på KGB (kognitiv beteende terapi) på Psyk här i Strömstad hos en dam som heter Eva- Lottie. Första gången jag ska träffa henne så jag hoppas att vi klickar. Det är väldigt viktigt för mig, har svårt att öppna mig för en människa som jag känner att jag inte kopplar med alls.
Nu ska jag läsa lite i "Flickan som lekte med elden"-
grymt bra bok, bättre än filmen, as always :)

2010-02-04T06:09:00.002Z

När jag var liten flicka med ett huvud prytt av stora, blonda korkskruvar betraktade jag världen med stora, djupa blå-gröna ögon... studerande och analyserande... alltid en bit ifrån...

Nu är jag en stor flicka med stora gröna ögon och mörkbruna lockar som smeker mina axlar...
studerande och anlyserande... alltid en bit ifrån...

Livet är en teater där alla spelar sin givna roll. Vissa är mitt i smeten där det kokar som mest. Dom är hungriga på livet, fyllda med en enorm livsglädje slurpar dom girigt i sig av livets ostron. Andra försiktigare och lite lugnare figurer står en bit bort och vaggas in i vardagslunken med sina rutiner och finner sin trygghet i det.

Vissa är vilsna själar... som står vid sidan av livets teater...studerar, analyserar och funderar.
Där var jag, en vilsen själ utan någon fast punkt ... utanför teatern, utanför livet... som en åskådare som både förundras och avundas människors livslust, engagemang, girighet, passion, drömmar och mål. Allt det som gör oss till människor.

I snart 30 år har jag varit en åskådare. Visst har jag spontant hoppat på en massa saker, projekt, relationer...allt i hopp om att jag ska bli hooked, börja brinna för något. Åren mellan 19 och 23 levde jag ett väldigt vilt liv, med ett ständigt festande, droger, promiskuöst sexliv och allmänt självdestruktivt beteende. Då hade jag inte heller fått min diagnos så jag var ständigt hymonan på gränsen till manisk. Men efter ett tag inser jag att jag bara lurar mig själv med mina fåfängda försök att få vara med i livet, att få en roll att spela i den stora teatern, att slippa stå utanför och titta på...

Men då kommer den smygande...känslan av total meningslöshet. En mäktig känsla tar över hela mitt väsen och varje cell i min kropp skriker : "Detta är gammalt, detta är blasse... du har redan gjort det tusen gånger om."

Jag är en gammal själ och då är det svårt att vara entusiastisk över livets petitesser. Det glädjer mig att min själ är gammal för väldigt snart kommer jag slippa att återfödas men samtidigt är det lite ledsamt att i detta liv inte riktigt kunna vara med och leka med dom andra barnen.

Självklart beror detta utanförskap som jag känner inte bara på att min själ är på god väg mot Nirvana utan även min personlighet i sig. Jag är lite av en enstöring, som gillar att betrakta livet från sitt lilla bo. Jag har svårt att koppla med de flesta människor för vi råkar befinner oss i olika dimensioner Finns en fåtal människor som jag kopplat med under en period av mitt liv... och så finns dom som jag fortfarande kopplar med och det är jag tacksam för.

Det underliga är dock att många människor tycker att dom kopplar med mig fast det inte är ömsesidigt. Så det blir en envägskommunikation där dom känner att dom får ett utbyte av att ha en relation med mig men där jag inte upplever samma sak. Sådana relationer hade jag mycket när jag var yngre, jag gav och gav men fick inget tillbaks. Efter 10 år så har jag insett att jag inte klarar av det sortens relationer längre. Då jag var yngre älskade jag att ge av mig själv, att ge kärlek, att försöka rädda alla olyckliga själar i världen. Men har nu insett att jag kan inte rädda någon, det är endast vi själva som har nyckeln till vår egen lycka. Och du kan aldrig gå in i en annan människas liv och ändra deras öde.

Så nu, efter snart 30 år på jorden har jag accepterat att jag är som jag är. Jag mår inte längre dåligt av att stå vid sidan av. Av att jag inte vill resa jorden runt, att jag inte blir alldeles till mig av märkeskläder, lyx och flärd, att jag inte vill skapa en karriär, att jag inte vill ha barn, att jag inte vill armbåga mig fram och slåss för att få den största delen av kakan.

Nu är min uppgift att jobba med mig själv, att lära känna mig själv på djupet, att våga vara jag och bli den bästa Severina jag någonsin kan bli. Att fokusera innåt och hitta min egen lycka. Och jag är på god väg...

2010-01-21T03:02:00.004Z

Klockan är 04.00 och endast Psykot är vaket :)

Har tagit mina imsomningstabletter Propavan, har svalt mina sömnpiller Imovane...
men kan inte komma till ro.

Har en fruktansvärd ångest som gnager i mig som en elak liten iller med sylvassa små tänder. En stor klump i halsen gör det svårt att svälja och andas.... känns som jag sakta kvävs... en oro kryper under mitt skinn, som små insikter under huden....hjärnan går på högvarv, tankar flaxar förbi allt för snabbt för att mitt medvetande ska kunna fånga dom.
Hjärnan är som en gammal halvtrasig transistorradio som sänder från fel frekvens, flera radiostationer sänder samtidigt och allt mixas till ett brusigt grötigt sorlande.

Man kanske skulle orka sig upp från sängen, hoppa bort till köket på mina kryckor som Halta Lotta och ta sig en Stesolid eller två...

Fast jag orkar nog inte... ångesten gör mig handlingförlamad så jag fortsätter väl att ligga i sängen som en skrämd liten mus :)

Dessutom är Stesolid otroligt beroendeframkallande, så dom tar jag helst bara vid akutfall , så som panikångestattacker där jag hyperventilerar, inte kan andas, får hjärtklappning, skakar och gråter hejdlöst.

Hade ett fint samtal med min älskade själs-syster Sanna inatt.
Vi talade om hur mycket skit man har inom sig, som ligger där och förpestar ens inre.
Alla gamla saker man inte bearbetat...alla undertryckta känslor och känslomässiga blockeringar.

Jag känner verkligen att jag behöver rensa mig, förlåta mig själv för mina synder, slänga ut allt gammalt och infekterat från mitt inre och som fågeln fenix stiga ur askan till en ny nivå av medvetenhet.

2010-01-18T02:16:00.007Z

Livet är så skört...så jävla skört.

Man tar allt för mycket här i livet för givet...att få vara lycklig, att få vara frisk, att ha en varm säng att krypa ner i när mörkret faller på, att ha friheten att välja vad man vill äta varje dag, att ha lyxen att kunna boka en sista minuten resa och bara dra från allt, ta en paus... och sist men absolut inte minst att vi har en så fantastisk och trogen följeslagare -vår kropp-som lyder oss och ger oss en enorm känsla av frihet.

Att kunna andas, gå, springa och dansa tar vi förgivet varje dag.

Tills den dagen då något händer... och då står man där och glor och fattar ingenting

-va? vadå? -kan jag inte gå nu....??? -men näää det kan ju inte va möjligt... det är sånt som
händer andra ju !!!

Men se där hade jag fel - det hände mig också.

På julafton ( detta fenomen som envisas att dyka upp år efter år vilket jag tycker är jobbigt, ångestframkallande och helt onödigt att fira om man inte har barn hemma som fortfarande tror på tomten) ja på självaste julafton (som om det inte var straff nog att överleva den dagen ) så hade jag oturen att halka, ramla och bryta benet.

Så nu sitter jag här med gipsat ben och tänker på att jag skulle kunna ge allt jag äger och har för att kunna få gå en lång promenad med mina älskade fyrfotade änglar :)

Känner mig så fruktansvärt instängt och frustrerad över att inte kunna röra på mig.
Är så van att promenera bort ångesten... träna bort frustrationerna....så nu är jag fruktansvärt rastlös.

Men det är nog en läxa för mej - lära mig sitta still, ha tålamod och fokusera min energi på något annan än fysiska aktiviteter.

Så var glad för varje dag du får vara frisk. Njut av att dina ben kan ta dig vart än du önskar.

För livet är så skört... så jävla skört.

2009-12-22T05:01:00.004Z

I Sverige finns idag endast ett fåtal böcker om bipolär sjukdom.

Enligt min mening finns det bara EN bra bok om ämnet som verkligen ger den äkta och osminkade sanningen om hur det är att vara manodepressiv - eller Bipolär, som det numera kallas.

Manodepressivitet är en dödlig sjukdom, som är förenad med en väldigt hög dödlighet.
Hela 1500 människor som lider av denna sjukdom tar sitt liv varje år.

Den boken som beskriver sjukdomen så bra är Ann Heberleins
"Jag vill inte dö, jag villl bara inte leva"

Hon har skrivit en omskakande och begåvad bok om svårigheterna att leva det liv vi förväntas betrakta som en gåva.

"Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är ful och luktar illa och ska gömmas undan"

"De dagar min ångest och min livsleda är starkare än min kärleken till barnen måste någon annan träda in och vara min vilja, den där viljan att leva som tillfälligt lämnat mig."

"Oftast är det min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."

Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik. Hon är också verksam som debattör och skribent och gav 2008 ut den mycket uppmärksammade boken "Det va inte mitt fel", en bok om konsten att ta ansvar. Ann Heberlein lider sen tjugoårsåldern av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2 som tidigare kallades manodepressivitet.

"Heberleins styrka är att hon får oss att förstå"

Åsa Beckman i Dagens Nyheter

Jag rekomenderar denna boken starkt till alla som är intresserade av psykologi.
Jag ser upp till Ann Heberlein för hennes mod att skiva denna bok.

Om ett par år kommer det finnas två bra böcker om Bipolär sjukdom...
Och det är mitt namn som kommer stå under den bokens titel :)

2009-12-15T00:00:00.002Z

Inom mej finns ett stort, svart gapande hål, ett hål av tomhet... ett hål jag så desperat försökt att fylla under alla dessa år...

"Tomhetens & Meningslöshetens Monster "- TMM - i det stora hålet av tomhet bor han...och vad jag än ger honom blir han aldrig nöjd...

TMM är en av de farligaste monstren du kan ha innom dej.... han kan rasera dig... få dej att göra saker du aldrig trodde du skulle kunna göra... han kan fördärva dig...
han kan äta, tugga o spotta ut dig...utan minsta betänkenhet.

Tomheten, det svarta hålet, TMM-monstret har troget följt mig genom åren...

Man utveckalar en slags beroendepersonlighet...då man ständigt måste fylla det svarta hålet.

Man fyller det för att känna att man lever, för att slippa känna det ångestfyllda tomheten som värker i hjärtat.

2009-12-09T22:41:00.004Z

Frostat glas mot svarta fönster.
Frusna tårar droppar på schackrutigt marmorgolv.

Bräckliga vingar... krossade illussioner och lätta andetag.
Rör mig inte nu - för då går jag sönder och delas mitt itu.

2009-12-08T03:03:00.005Z

Vi har dom alla inom oss... dom håller fast oss, trycker ner oss, hindrar oss från att vara vårt bästa Jag...

Våra inre Demoner och Rädslor...

Dom finns där inne...väsandes och krypandes under skinnet på oss...

Den elaka rösten... som trycker ner dig... som vill göra dig osäker... det är inte din röst... det är Demonen och det Självdestruktiva Monstret som talar till dig...
Det är Rädslan som begränsar oss.. som inte låter oss nå vår fulla kapacitet.

Nu har jag bestämmt mig för att ta upp kampen mot mina demoner och rädslor!!

Mina Rädslor:

1) Att jag inte duger eller räcker till.

2) Att göra folk besvikna.

3) Att jag inte är en tillräckligt bra människa.

4) Att det alltid kommer finnas någon som är smartare, snyggare och roligare än mej.

5) Att jag inte är tillräckligt rolig och intressant och unik. Att jag är tråkig under de perioder jag är deprimerad.

6) Att jag kommer åldras, få rynkor och inte va lika attraktiv längre.

7) Att jag inte har så mycket mer att erbjuda än mitt utseende, vilket inte kommer
vara för evigt :(

8) Att mina nära och kära ska dö ifrån mig... jag vill dö först.

9) Att mina hund-bebisar ska dö ifrån mig :(

10) Att jag ska få någon hemsk sjukdom, är hypokondrisk och tror ständigt att jag har cancer, hjärtumör och en hel del andra hemska sjukdomar.

11) Att jag aldrig kommer att ha ett stabilt liv pga min sjukdom.

12) Att min partner, vänner o familj ska tröttna på mig och mina psykiska problem.

13) Social Fobi, Sprut Fobi

Det kommer mera... :) fyller på efterhand för nu e min hjärna seg...

Ni som läser min blogg får gärna göra era egna listor på era rädslor...
För när man sagt dom högt är dom lite lite mindre läskiga...

Så dela med dej!! Vilka är dina största rädslor?

önskar alla en lugn o skön natt utan besök av demonerna i era drömmar <3

2009-12-07T00:30:00.002Z

Ligger i sängen med mina små hund-änglar tätt intill mej <3

Regnet smattrar mot fönstret... och jag känner mej ovanligt lugn och trygg.

Är så tacksam för de dagar då jag sliper den malande ångesten... dom dagarna känns som en gåva från ovan.

Har tagit min nattmedicin, 1 lamictal, 1 Invega, 2 propavan och 2 zopiklon.

Tur att jag har den lilla dosetten som håller reda på alla färg-glada små piller åt mig :)

Idag har vart en bra dag, inget speciellt har hänt. Den har bara varit ångestfri, lugn och trygg.

Jag behöver mycket trygghet. Inte som när jag va yngre.... ständigt hypoman, stutsandes på Rave-partys och efterfester som varade 3 dygn i sträck....med diverse droger i kroppen.

Känner mig harmonisk och lugn...det var längesen sist. Gårdagens tomhet, meningslöshet och förvirring är borta. Jag tror att det är min nya medicin Invega, som fått mitt sinne så lugnt.

Har mycket lättare att fokusera och koncentrera mig nu. Känner mig mer lugn och balanserad.

Bruset och det ständiga tankeflödet, malandet och ältandet har dämpats.

Tror Invega is my drug :)

Ska inte säga hej förän jag hoppat över bäcken, för jag har provat många mediciner som jag reagerade bra på till en början men ganska snart så har effekten avtagit och jag har blivit immun mot dom på något konstigt vis.

Hjärnans kemi är som universum...finns mycket vi ännu inte vet.

Kärlek till alla där ute, stora som små, friska som sjuka <3

2009-12-05T01:10:00.000Z

I väntan på något, men jag vet inte vad....
Hoppas på något, men jag vet inte vad....
Söker något, men jag vet inte vad....

Ge mej ett tecken, ge mig en tro...
Ge mej något jag skulle kunna offra mitt liv för...

Går i en grå meningslös dimma...
I väntan på något, men jag vet inte vad...

2009-12-05T00:07:00.000Z

Räck mej en karta, ge mig en gammal kompass.

Visa mej vägen... för jag är vilse i en öken men tusen sandkorn.

Ge mig en eld, en brinnande stjärna som lyser upp min steniga väg.

Tag bort detta brus... ge mig en glasklar sjö med ett djup som är Sant.

Ge mig en uppgift... värd att dö för.

Ge mig Styrka... ge mig Hopp.

2009-11-29T00:58:00.000Z

NU SKA JAG VÅGA HOPPA FÖR JAG VILL FLYGA OCH VARA LYCKLIG !!!

Har äntligen tagit mod till mig och ska börja på KBT!!!

KBT = kognitiv beteende terapi

"Man jobbar med att förändra de tankar, känslor och handlingsmönster som leder till att patienten mår dåligt. Målet är att först kartlägga patientens problem och sedan ge patienten verktyg och strategier för att endera bli av med problemen och i de fall detta inte går, lära sig leva med dom."

De problem jag har och ska försöka ta itu med är följande:

1) Självdestruktivitet
2) Social Fobi
3) Panikångest
4) Ätstörningar
5) Dålig självkänsla
6) Dåligt självförtroende
7) BDD-light

*BDD = Body Dysmorphic Disorder

Det kommer att bli en hård och krävande vår...

Men 7 är alla fall en magisk siffra... :)

2009-11-28T23:14:00.000Z

Oh Happy Day!!

Precis upptäckt en ny diagnos som jag kan lägga till i mitt Psyk Cv.

SOCIAL FOBI

"Att ha social fobi innebär att man har en mycket stark och överdriven rädsla för kritik eller negativ bedömning från andra människor. Kärnan i social fobi utgörs av en skräck att bli granskad, göra bort sig eller på något sätt bli avslöjad eller förödmjukad i sociala situationer. Detta för ofta med sig att personen har högt ställda krav på sitt eget uppförande och sina prestationer, ett slags social perfektionism.

Stämmer till punkt och pricka...

2009-11-27T06:37:00.000Z

INNAN VINTER ÄR SLUT VILL JAG :

LÄRA MIG STICKA

LÄRA MIG VIRKA

ÖVERSÄTTA ALLA MINA DIKTER FRÅN SVENSKA TILL BULGARISKA

2009-11-25T19:18:00.000Z

I väntan på något... men jag vet inte vad.
Ett tecken från ovan... vad skulle det va?

Känner mig fångad av osynliga bojor.
Skulle vilja flyga...men jag vet inte vart.

Var är den klara stjärnan som ska visa mig vägen?
Navigerar men krossad kompass,
snubblar på rötter och gamla vrak.

2009-11-25T01:26:00.000Z

Plockar du upp mina skärvor
resterna efter mina krossade drömmar.
Håller du dom i din hand tills fingrarna blöder
och tårarna är slut.
Fogar du samman mina sönderslitna kläder
och täcker på nytt min nakna hy,
klär min ensamhet med dina egna händer.
Kysser du bort min sorg och rör vid mitt hjärta.
Talar du med mig, ser du på mig,
ler du mot mig, tills jag känner att jag lever.

2009-11-24T01:43:00.000Z

Tack min älskade vän Sia & hennes fästman Valavan :)

Så himla gulligt gjort av er !!! You mooved my Heart !!!

Much Love 2 u :))

God Bless <3

2009-11-19T15:03:00.000Z

To Do List :
SLUTA LJUGA FÖR MIG SJÄLV.

Fick min första mens i söndags !!! Wohooo im 15 all over again !!!!

2009-11-17T03:34:00.000Z

Har varit hos Gyn och dragit ut min Spiral, som redan hunnit fylla 5 år :)

Lilla Hormon Spiralens bäst-före datum is passe :))

Har du spiral så upphör mensen, o det är ju jätteskönt, men lite skumt att inte se blod varje månad som man blivit van vid sen man var 16 år. ( jaja jag vet jag va lite sen... som i allt annat )

Men blommar man sent så vissnar man sent oxå ;)

Hela förra veckan var jag nervös, spänd, förväntansfull.... jag skulle ju få min första mens på 5 år.

I söndags hände det !!!!

Det som jag spänt gått o väntat på heeela veckan :

The Menstruation was Here !!!!

Blev glad av att se blodet, det är ju faktiskt något vackert och ett tecken på att vi underbara kvinnor är friska och fertila <3

Min lycka varade dock inte länge.... då krampen, värken o choklad begäret gjorde sig påminda fick jag flashbacks från tonåren.... och nu kan jag en gång för alla konstatera att:

MENS suger fett.

Tänkte va hormonfri nu ett tag och se hur kroppen och psyket reagerar på det.

Man har ju i princip alltid skyddat sig med p-piller eller spiral. Men nu är det dags att vara naturell - utan hormonella tillsattser!!

2009-11-13T12:35:00.001Z

Skulle jag kunna få leva på halvtid? Om jag bara fick leva varannan dag, ja då skulle jag va så mycket bättre än vad jag är idag.

Efter att ha fått min vila, utan minsta rörelse, andetag eller tanke... skulle jag uppskatta livet så mycket mera, inte sova bort dagar...dagar som aldrig kommer tillbaka till mig nåt mera.

Idag lever jag och min morgondag ger jag bort till någon som inte har ett imorgon...men som har så mycket dom skulle vilja få sagt, men se tiden blev knapp...

Att ge bort min tid och mina dagar skulle vara det vackraste jag skulle kunna få ge dig...

För just på den dagen skulle du kunnat gjort en liten del av det du aldrig hann med innan Döden tog dig i handen och gjorde dig lika livlös som min själ är idag...

2009-11-09T06:57:00.000Z

Mitt Hjärta är som en Labyrint... fyllt med små lådor, skrymslen och hemliga underjordiska celler, källare och gångar.

I var och en av dom ligger små fragment av mej...

En box för Skamen.... en låda för Självföraktet.... en hel källare full av Självdestruktivitet....

En klaustrofobisk liten cell för mitt Samvete och mörka underjordiska gångar för alla gamla Spöken och Demoner som jagar mig i mina vakna drömmar.

2009-11-08T02:54:00.000Z

"Love is the flower - you`ve got to let grow"

-John Lennon

2009-11-07T07:55:00.000Z

Jag var hägringen som försvann...
och du trodde nästan att jag var sann.

Jag lever i två verkligheter och tre dimensioner....

Där - i tomma rum,
finns sanningarna...
som förs vidare från dimension till dimension.

Novelltävling - De Sju Dödsssynderna

2009-11-07T07:30:00.000Z

Högmod Girighet Vällust Avund Frosseri Vrede Lättja

De sju dödssynderna har plågat och frestat människan i årtusenden.

Skriv en Novell utifrån valfri synd.

Novellens längd ska vara 20-30 000 tecken.

VinnarNovellen får 30 000 kr.

Utvalda bidrag kan även ingå i en antologi.
För dessa utgår sedvanlig ersättning.

Vinnaren tillkännages den 1 mars 2010.

Ur: "Författaren" - tidskrift för Sveriges Författarförbund

DAGS O BÖRJA SKRIVA NU, SEVERINA !!!

2009-11-06T07:42:00.000Z

Allt var så brutalt
men jag trodde på sanningen så totalt.

Så skimmrande och skör - en fastasi
nu täckt av lögnens draperi...

En önskan om förtrollande magi
där endast häxan som var jag
kan släppa dig fri.

2009-11-06T05:25:00.000Z

Andra har gjort allt...varför ska jag då göra det igen?

Ångesten vill inte låta mig vara, inte ens i min sömn.

Vaknar svettig... panikkänslorna river i mitt bröst... likt vilda djur som bara måste ut... någonting är FEL... väldigt fel.

Halsen knyter sig, en dubbelknut av skam, förvirring spetsad med piller - strössel... Går ut till det stilla köket...kylskåpet tittar hånfullt på mej i mörkret... brummar hotfullt mot mig.

Känner mig smutsig... ångesten kryper likt maskar under skinnet...

Verkligheten räcker inte till för mig...och inte jag för den.
Den kräver så mycket ifrån mig...så mycket att jag vare sig har mod eller kraft att öppna min gröna ögon.

Jag vill fly till sagornas värld... kom prinsen på din vita häst... kom Alladin på din magiska matta...låt oss flyga bort... till en förtrollad värld...

Jag vill inte ha verkligheten... inte inatt... den är för svår för smutsig för lurig och lömsk...

Kom min Gyllene Örn - mitt fönster är öppet för dig - låt mig flyga bort med dig... högt över skam..

Låt mig gråta...gråta beska tårar för min enda fiende på jorden - det är JAG.

Bannlyst hos diverse Frisörer :D

2009-11-04T05:20:00.000Z

Kl är 06.00, la mej för 2 timmar sen i ett fåfängt försök att få nån sömn... men månen är mycket stark inatt och då blir det ingen sömn för Miss Manodepp.

Ingen ide att ligga och vrida och vända på sig så det är lika bra att låtsas att det är morgon.

Idag har jag gjort en Check- list.

Älskar känslan av att få bocka av n 5 på listan... Ahhh en sån befrielse.

Så jag ska väl möjligen får något vettigt gjort idag... kanske även nåt av alla de grejer jag in i det längsta har skjutit upp på...

För det ska gudarna veta att skjuta upp saker och mañana-mañana-attityden verkligen är min melodi.

Så idag ska jag bege mig till Salong Onyx och boka tid för en liten hårtrimmning.
Detta har jag skjutit upp - hör o häpna - I ETT HELT ÅR!!!

Senaste månaden har jag dock varit väldigt aktiv i jakten på att få toppa mitt långa, ull- liknade hår.
Jag har bokat 4 olika tider hos 3 olika frisörer och lyckats med konststycket att missa VARENDA EN AV DOM !!!

Jag fruktar nu det värsta: att jag kommer bli bannlyst på samtliga salonger i Strömstad!

O ve å fasa - det kommer då bli som när jag va en liten nördig flicka - med långa, långa flätor och bruna glasögon men små ponnyhästar på bågarna :)

En dag tröttnade min mor på mitt långa hår som det ständigt fastnade rosa hubba-bubba i, tog fram köks saxen och "KLIPPTE" mitt hår...resultatet låter jag ens bli att nämna.

Jaa då det antagligen vid det här laget hänger en bild på mej i samtliga salonger med ett fett streck över så får jag väl snällt krypa tillbaka till mor och hennes röda kökssax ( det är exakt den samma som vi hade för 20 år sen, då mor inte tror på att byta ut diverse redskap tills dom är helt kaputt )

2009-11-04T00:37:00.000Z

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld
All den hårda fiendskapen
var min sköld

Jag har sett de torra fröna
gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös
Jag vill möta livets makter
vapenlös

"Jag vill möta "
Av: Karin Boye

Kl är 02.00, allt är tyst och stilla... natten, fullmånen, Karin Boye och jag vakar över världen.

Ikväll var kvällen då jag skulle vända rätt på dygnet....låg i sängen, blundade och tänkte vackra tankar...
änglar och älvor, konfetti och såpbubblor och regnbågar...
Tänkte på den kosmiska kärleken - som vi alla är en del av... alltid, även när vi känner oss små och övergivna... ensammast i hela universum...

Men ångestens klor var snabba...dom borrade sig in i hjärtat och vägrade släppa taget.
Gick ut på balkongen för några djupa andetag av friskt syre... och där var hon....
La Luna !!

Hon som har makten över ebb och flod, hon styr vattnet i min kropp och påverkar mig så starkt, som bara hon kan.

Då hon är som starkast kommer en fruktansvärt stark ångest, likt en tsunami-våg och sköljer över mig... panik -känslor... katastrof-känslor...något ont och kusligt ligger i luften och lurar...

Andra gånger förvandlas jag till en Lunatic - rastlös, crazy och näst in till Hypoman...

Tassade sedan vidare till köket... 2 vackra Mangon ligger på bordet och nästan ber om att få bli förevigade i ett stilleben... imorgon, kanske imorgon, viskar jag till dem.
Imorgon kanske jag kommer föreviga er i en enkel liten tavla.

Öppnar skåpet där mina Stesolid ligger... dom lindrar min ångest när den är som värst...

Sväljer 2 st, tänder ett stearinljus och kryper ihop med en filt som luktar hund i ett hörn på den gamla kökssoffan...

Lycka

2009-11-03T18:16:00.000Z

Ibland känns hjärtat så fyllt med lycka. Som att det när som helst skulle kunna spricka. Får en känsla av kosmisk kärlek, som om man bara vill öppna upp sin famn och krama om hela världen!!! Kärlek fyller hela mitt väsen, och jag känner mej som en liten fè på jakt efter sitt borttappade trollspö, som vill göra hela världen glittrig och glad.

2009-11-02T05:01:00.000Z

Idag känner jag mej röd...lite uppvarvad och småskruvad med en underliggande aggressions känsla. Misstänker att helgens lilla "Gå -i - ide -period" kan ha nåt med det att göra.

Den här helgen har gått i Den Stora Björnens Tecken. I perioder blir jag som en liten björn som går i ide.

Hjärnan är trött... den vill inte va med, kroppen är tung och musklerna nästan paralyserade.

På lördagen sov jag i 14 timmar och på söndagen slog jag rekordet - 18 timmars sömn....

Kan va ett tecken på att hjärnan behöver vila från den depression jag hade förra månaden. För under en depression arbetar hjärnan på högvarv för att kunna hantera alla känslostormar, all ångest och negativa känslor som uppfyller hela ens väsen.

Nu är det måndag morgon, kl är 06.00 - förjävligt tycker vissa som ska masa sej upp ur den varma sängen, ta sig ut i kylan och åka iväg till jobb eller skola.

Dom suckar och muttrar lite över att helgen går så fort och konstaterar lite smådeppigt att de vaknat upp till ännu en mörk och tråkig måndagsmorgon.

Men så fort de kommit till det gemytliga fika rummet, tagit sej en värmande kopp kaffe eller thè, snackat lite med kollegorna och småskvallrat om vem som gjort bort sig mest i helgen på O2 eller The Cod ( eller Cödden som lokalbefolkningen här kallar den ). Efter en stunds kallprat om pajen dom lagat i helgen och vem som egentligen är det pinsammaste bonden i "Bonde söker Fru", så börjar måndagsångesten släppa. En skön känsla av bekräftelse, gemenskap... samt en fin känsla av samhörighet sprids i deras hjärtan.

Och det är verkligen vackert, vi människor är ju flockdjur. Jag blir alltid lycklig när ser människor som är genuint lyckliga över att vara en del av den mänskliga flocken.

Fast dom är oftast helt ovetande om sin lycka, dom filosoferar inte runt frågan " Varför är jag ett Flockdjur" - dom bara ÄR !!

Och så finns vi andra... som lever lite inkognito... som inte känner den gemenskapen... som inte trivs i människoflocken. Som är ensamvargar. Vi anses ofta som mystiska, underliga figurer som håller på med diverse skumma saker. Och det går ju inte att förneka , det ligger en dos av sanning i dessa fördomar :)

Ibland saknar jag den gemenskapen som flock - människorna har... som enströring känner jag min ofta ensam och isolerad från omvärlden. Och det beror ju delvis på min manodepressivitet men även min karaktär. Då jag var en liten flicka deltog jag inte i barnens lekar, jag stod vid sidan av och betraktade dom. Och jag trivdes med det, tyckte det va spännande att studera deras lekar och beteende...

Nu är kl strax 07.00 och då vissa av er sömndrucket mumlar något och trycker på den älskade snooze knappen har jag inte ens gått och lagt mej. Natten är min vän, när dagen är förbi när alla gått ner i varv efter en lång dag och sover sött... då är jag och Natten uppe och vakar över världen. Finns inga störande moment, inga oljud, allt är lugnt och stilla. Då finns plats för mig och mina tankar, min själ får ro och jag känner mig stillsamt lycklig.

Denna natt -lyx kan jag bara unna mig tack vare att jag är sjukskriven. Då jag för en stund sen tittade på kalendern i köket, där jag försöker skriva upp viktiga tider som jag absolut inte får missa, fick jag en smärre chock - shit, det va idag kl 14.00 som jag hade tid hos min Psykiatriker !!!

Och jag som var helt övertygad att det var på tisdag. Bara ett av alla små exempel på hur disträ, förvirrad och verkligetsfrånvarande jag kan va.

Och det är ett viktigt möte idag, för vi ska utvärdera hur min senaste medicin, Invega, som jag nu ätit i drygt 3 veckor har fungerat. Invega hör till gruppen neuroleptiska mediciner och är en förnyad variant av Risperdal. Den har gett mycket goda resultat på patienter i USA, men i Sverige är det helt ny. Så jag får åter igen va en liten försökskanin :) Men det är ok, börjar bli van efter alla mediciner ( vissa med riktigt hemska biverkningar ) som jag provat sen 2003 då jag fick min diagnos bekräftad.

Invega visade sig vara en riktigt bra medicin för mig! Biverkningarna bestod i bla muskelkramper i armar och ben, kramper och domnader i käkar och läppar, sluddrigt tal samt hjärtklappningar. Dessa gick över relativt fort, efter ca 2-3 veckor. Men på bara 1 mån har Invega tagit mig upp från en ganska djup depression, där jag låg i sängen hela dagarna, hade extremt mycket ångest på dagarna och drogade ner mig med diverse piller för att det gjorde så ont i själen. Samtidigt som hjärtat kändes som att det skulle spricka av sorg. Jag isolerade mig totalt från omvärlden, gick inte utanför dörren på 2 veckor och grät mig till sömns varje kväll. Sista jag gjorde varje natt innan jag somnade var att be till Gud.

Snälla, snälla Gud, jag ber dig låt mig somna in och aldrig mera vakna, låt mig få dö i sömnen för jag vill inte vakna upp till ännu en fasansfull dag.

Det kallas för passiv dödslängtan, säger min psykiatriker.

Mina älskade Bebisar - Mango & PimPim

2009-10-31T03:21:00.000Z

Mango -min gosiga lilla råtta <3

PimPim - min älskade lilla ängel <3

Blogg-Hora

2009-10-30T22:28:00.000Z

Idag är en stor dag !! Efter 2 dagar av prestationsångest har jag slutligen vågat logga in på min blogg...
och börjat skiva.... lila på vitt.

Svalde 2 Propavan för en stund sen ( för er som inte har en lång medicinlista är Propavan en insomningstablett, som man tar innan sina älskade sömn piller Zopiklon, vilka jag numera är beroende av, efter att ha tagit dom i en massa år ) och det gjorde sitt till, blev lite halvhög och fattade mod att attackera Blogg - draken :D

Å herregud, tänk om jag blir en junkie- bloggare - som måste va hög för att skriva !! Då skulle nog min kära psykolog bli mäkta stolt över mig :D

Så nu är jag officiellt inte bara en Face Book - hora, ( med sjukt många profilbilder, som jag byter varje dag, i hopp om att ingen av min 652 Face Book - vänner, av vilka jag på sin höjd känner 1/6, ska tröttna på mig ) nu är jag då även en Blogg - hora.

Jag kommer att vika ut mig... jag kommer att blotta min själ för Er... då jag inte kommer blogga om vare sig mode, fotboll eller kaniner så kommer det bli personligt, äkta och pinsamt avslöjande.
Men vafan det är dags att komma ut ur Psyko -garderoben och göra sitt till att få bort skammen över de psykiskt funktionshindrade :D

Plus att mitt enorma bekräftelsebehov ( som jag har lett till en hel del knasigheter i mitt 28 åriga liv ) kommer att stillas...lite lite alla fall. Ska snart börja på terapi för detta och en del annat,vilket jag borde gjort för längesen.

Men, men om man lägger alla ägg i samma korg och litar blint på att man snart kommer hitta det magiska pillret så dröjer det typ 10 år innan man till slut erkänner för sig själv att en komplicerad och mångfaciterad sjukdom kräver mer än en sorts behandling. Rätt logiskt egentligen, men vill man inte fatta så fattar man inte heller.

Att blogga är ju ungefär samma sak som att skriva dagbok. Enda skillnaden är att bloggen inte är rosa och inte luktar gott. Man är inte heller rädd för att någon ska hitta den, nu VILL man att alla ska hitta den!! Rätt sjukt när man tänker efter...

Då jag är lite kluven vad gäller bloggfenomenet, försvarar jag mig själv med att detta är en övning i skrivandets konst, för min kommande bok. Så - nu känns det genast mycket bättre :)

En massa frågor och tveksamheter snurrar i mitt huvud. Får man skriva vad som helst i en blogg? Kan man hänga ut folk hur som helst? Kan man bli stämd? Ni som kan det här, får gärna upplysa mig!

Nattens tanke: Små saker är stora och stora saker är små.

Frid, ljus och vackra drömmar <3